Barns tillväxt – samspel mellan mat och gener

Du som förälder ska inte behöva bedöma hur ditt barn växer – det gör barnets BVC-sköterska, ibland tillsammans med en läkare. Om det är något som avviker får du veta det. Men kanske kan du ändå tycka det är intressant att få reda på lite mer om hur barn växer och varför?

Precis som vi vuxna kommer barn i olika storlekar. Några är långa, andra korta, vissa smala, andra knubbiga. Men till skillnad från oss vuxna följer barn ett tillväxtmönster som innebär att kroppen och dess proportioner ändras över tid. Det är till exempel många som ser ut som små sumobrottare när de är bebisar för att några år senare vara så slanka att det går att räkna revbenen på dem – utan att det är något konstigt med det.

Medelkurvan inget facit

Om du har tittat noga på en tillväxtkurva någon gång har du kanske tänkt på att det finns en markerad linje i mitten av respektive tillväxtkurva. Den linjen motsvarar barns genomsnittliga längd, vikt och huvudomfång. Det innebär att hälften av alla barn ligger under och hälften över den linjen. Den markerade linjen är alltså inget facit – målet är inte att ditt barn ska befinns sig just där. Men de flesta barn ligger någonstans mellan den markerade linjen och de två tunna linjer som finns under och över den. Om ett barn ligger mycket under eller mycket över medelkurvan kan man behöva ta reda på varför. Får barnet i sig för lite energi? För mycket energi? För lite av något särskilt näringsämne? Eller finns det någon annan förklaring?

Det man framförallt tittar på när man bedömer ett barns tillväxt är om barnet följer sin egen kurva. Enstaka hack i kurvan är ingen fara, det kan finnas helt naturliga förklaringar till det. Men om barnet fortsätter att vika av vid efterföljande mätningar behöver man undersöka varför. Kanske visar det sig att barnet inte mår helt bra, exempelvis har fått en allergi som gör att hen inte kan ta upp näringen i maten ordentligt. Tillväxtkurvan är ett perfekt redskap för att fånga upp sånt.

Första året en tillväxtspurt

Första levnadsåret är bebisens aptit och mängden mat avgörande för hur fort hen växer. Just då alltså, inte på sikt. Man kan alltså inte påverka ett barns slutlängd genom att ge extra mycket mat. Men för de flesta barn är första levnadsåret en riktig tillväxtspurt: i genomsnitt trefaldigar bebisen sin vikt och växer runt 25 centimeter på längden. Inte undra på att de knappt hinner använda de där första små kläderna innan det är dags att lägga undan dem och köpa nya! Skulle bebisen fortsätta växa lika fort som under första levnadsåret hade hen vägt 2 ton på 6-årsdagen (jo, det är sant)! Det är alltså tur att tillväxten går långsammare redan under andra levnadsåret. Men för den förälder som vant sig vid att bebisen ökar flera hekto per vägning kan det vara ovant och lite stressande när det plötsligt går långsammare. Särskilt som det också brukar vara en tid när barnet är lite petigare i maten än innan.

Längd ärftligt

Under andra levnadsåret brukar det bli mer och mer tydligt vem barnet brås på. Längd är nämligen i hög utsträckning ärftligt, och det är vanligt att barnet under andra levnadsåret söker sig till den kanal som stämmer överens med föräldrarnas längd. Det kan innebära att matglada bebisar som växte fort första levnadsåret nu bromsar in för att successivt parkera sig vid den kurva som i framtiden leder fram till den slutlängd de har ärftlighet för. Det är inte alltid så lätt att bedöma. Ena föräldern kan vara ovanligt lång och den andra ovanligt kort till exempel, och då kan det vara svårt att veta var barnet kommer landa. Alla barn växer heller inte på samma sätt. Men under andra levnadsåret brukar man i alla fall kunna få en aning om vartåt det bär.

Sommarmånaderna – tillväxttid

Under hela barndomen, fram till puberteten, går tillväxten sedan ofta ganska långsamt. Under vissa år innebär normal tillväxt så lite som 2–3 centimeter per år och något kilo i vikt. Vid fem-sexårsåldern är barn vanligtvis som smalast i förhållande till sin längd. Då är det vanligt att revbenen syns och föräldrar kan bli oroliga, men oftast avspeglar det bara normal tillväxt. Även om tillväxten går långsamt sker små minitillväxtspurter som kan vara i dagar, upp till veckor. Och många barn växer mer under våren och sommaren än under andra årstider. Varför det är så vet man inte riktigt, men visst finns det något logiskt att tänka att barnen växter och frodas då, precis som blommor och växter?