När föräldrar tycker olika – om konsten att hitta en gemensam strategi

Hur gick det till vid matbordet hos dig när du var liten? Kanske serverades barnfavoriterna varje dag eller så var det ”ät det som bjuds” som gällde? Eller något mellanting? Oavsett om du har positiva eller negativa upplevelser med dig i bagaget präglas du nog av hur det var. Ditt barns andra förälder å sin sida kommer med egna erfarenheter - och där står ni nu och ska enas om en någorlunda gemensam strategi. För den ena kanske det är självklart att barnet ska smaka av allt, samtidigt som den andra kan vara snabb att erbjuda något annat ifall barnet tvekar. Andra har helt olika ambitionsnivå när det gäller vilken mat som ska serveras. Eller hur måltiden över huvud taget ska gå till.

Vilket förhållningssätt som känns mest naturligt för en har också att göra med vilken relation man själv har till mat på ett rent genetiskt plan. Nuförtiden vet man att till exempel intresset för att prova ny mat och benägenheten att uppskatta det nya varierar stort mellan individer, både bland barn och vuxna. Uppskattningsvis förklaras nästan 80 procent av petighet med mat av ärftliga faktorer. Om två föräldrar har ett petigt barn är det inte ovanligt att åtminstone en förälder känner igen sig och minns hur det var att själv vara ett petigt barn. För den föräldern kan det vara lättare att förstå barnet och ha tålamod, jämfört med för den förälder som inte förstår vad det är som pågår – det är väl bara att gapa, tugga och svälja, eller? Har man inga eller bara få egna erfarenheter av olust inför mat är det lätt att tro att det är så enkelt för alla.

Känsligheten i munnen varierar också mellan individer. Vissa känner av minsta överraskande ojämnhet i maten och upplever det som obehagligt medan andra inte ens noterar det. Och förmågan att känna smaken av beskt varierar: vissa känner den smaken mycket tydligt medan andra knappt noterar den. Även detta är ärftligt. Eftersom besk smak signalerar att något kan vara oätligt, kanske till och med giftigt, leder det lätt till skepsis mot maten. I forskningsstudier har man sett att barn med extra känslighet för besk smak behöver längre tid på sig än andra barn för att lära sig gilla grönsaker, till exempel.

Det är vanligt att barn med ökad känslighet för sinnesintryck också är extra känsliga för krav. Därför kan det låsa sig för dem om de upplever att vuxna runtomkring pressar på för mycket. Är du eller barnets andra förälder så orolig eller frustrerad att det är svårt att vara lugn vid matbordet – prata med BVC eller barnets husläkare för att få en bedömning av oron. Är den befogad? Om ja - vad kan göras? Om inte - går det att hitta en strategi att hantera oron, om den ändå kvarstår? Här kan en psykolog vara guld värd. Att själv känna stor oro samtidigt som barnets andra förälder är lugn kan vara frustrerande, men också skönt eftersom det kan fungera som en bra motvikt.

När man har olika tankar om hur situationer som uppstår vid matbordet ska tacklas finns det några frågor man kan ställa sig:

• Med vilken strategi blir matbordet en trevlig och trygg plats för barnet att vara på, utan orimliga krav och förväntningar? Här kan svaret variera en hel del beroende på vilket barn man har. Prata igenom läget och försök att sätta er in i barnets situation.
• Får barnet möjlighet att i sin takt närma sig maten och utforska den på egen hand?
• Finns förebilder att följa och ta efter?
• Hur minskas stressen och pressen på barnet att äta en viss mängd mat?

Dessa fyra punkter brukar vara framgångsfaktorer för att hjälpa barnet att åtminstone på lite sikt hitta matglädje och utveckla en positiv relation till mat.