Petiga perioder – mer regel än undantag

I takt med att ett barn växer, börjar tulta runt på egen hand och sakta men säkert ska lära sig att ta hand om sig själv i den stora världen, slår den här fasen till. Neofobi betyder rädsla för det som är nytt och obekant, i det här fallet mat. Och helt obekant behöver den inte vara, ibland räcker det med något lite avvikande: ett trasigt kex i stället för ett helt, bitar i yoghurten i stället för att den är slät, eller pannkakor som har en lite ojämnare yta än vanligt.

Som tydligast är neofobin hos barn mellan två och fem år, även om den kan börja tidigare och sluta senare. Det är också stor variation på hur mycket den märks. Vissa barn är fortfarande i princip lika matglada som förr, medan andra går runt på en blek, stärkelserik meny som stavas pasta, pannkaka, nuggets … och lite mer pasta.

Ärftlighet och temperament

Forskning visar att barnets temperament kan påverka hur tydlig den här fasen blir. Barn som till sin natur är försiktiga och lite avvaktande är i större utsträckning mer på sin vakt när det gäller ny mat, jämfört med mer utåtriktade och äventyrliga jämnåriga. Karaktäristiskt för mycket neofobiska barn är att de ofta är känsliga för sinnesintryck över lag: för lukter, kläder som skaver, starka ljus och ljud. Att äta involverar ju alla sinnen, så det är inte konstigt.

Neofobi är i hög utsträckning ärftligt. Om du själv var riktigt petig med mat som liten kan det vara så att ditt barn brås på dig. Men det betyder såklart inte att det är något du ska skämmas för – nej, tvärtom kan du luta dig tillbaka med vetskapen om att det ju blev människa av dig också, även om det under perioder såg blekt ut på tallriken. Om du har mer än ett barn kanske du förundras över skillnaden mellan dina barns olika inställningar till mat: du har ju gjort likadant med dem! Men så länge de inte är enäggstvillingar delar de bara hälften av sina gener och kan vara olika som natt och dag när det kommer till ätandet, precis som när det gäller andra egenskaper.

Även djurungar blir neofobiska

Om det är någon tröst så är det inte bara våra människoungar som drabbas av neofobi. Apungar och råttungar gör likadant, liksom andra allätande varelser. Att vara allätare är praktiskt på många sätt eftersom man kan bosätta sig på olika platser på jorden och äta på olika sätt och ändå få i sig det man behöver. Men långtifrån allt är ju ätligt, och det är därför den neofobiska fasen är så viktig. Det är under den som våra och djurens ungar systematiskt lär sig vad som är ätbart och inte.

Gemensamt för den mat som de flesta människobarn är trygga med under den här perioden är att den smakar och ser likadan ut från en gång till en annan. Barnet vet vad det har att vänta sig när det stoppar maten i munnen: precis som de vill ha det. Visst finns det barn som redan i den här åldern är små gourmeter som njuter av olika smaker och konsistenser, men desto fler är snarare ute efter en trygg upplevelse än en kulinarisk måltid. Det är därför de kan välja att äta bara makaroner, även om det finns mycket annat gott på bordet.

Så, vad göra, för att hjälpa barnet ur den här fasen?

Tre saker är extra viktiga under den neofobiska fasen. Det första är tid: den här fasen behöver få ta sig tid. Olika lång tid för olika barn, utan att det behöver vara något konstigt med det. Men misstänker du att något avviker, rådfråga din vårdgivare.

Det andra är att barnet behöver få exponeras för annan mat än de säkra korten. Även om de inte är redo att smaka på grytan eller grönsakerna idag, eller imorgon eller ens den här månaden är det bra om de ser den maten kanske känner på den, känner doften av den och ser andra äta av den, för att på sikt våga smaka och sakta men säkert utvidga sin repertoar. Ett sätt att lösa det här rent praktiskt är att servera maten enligt tacomodellen, det vill säga inte blanda allt utan låta det finnas ”rena” alternativ på bordet för barnet att äta sig mätt på, om så bara ris/pasta/bulgur. Barnet behöver inte äta av allt för att det ska räknas som en komplett måltid. Det viktiga är vad barnet äter under veckor, månader och år – och då räknas allt, även frukost och mellanmål, som också kan bidra med en hel del näring.

Den tredje och viktigaste framgångsfaktorn under den neofobiska fasen är att barnet behöver ha förebilder att titta på, som äter och visar att maten är säker och bra. Därför är det suveränt om man kan äta tillsammans med sina barn så ofta som möjligt. Visst kan man behöva egna, lugna middagar ibland, efter att barnen somnat, men blir det ofta missar man många tillfällen att vara den där förebilden. Det finns så mycket annat att vinna på gemensamma måltider: om du grundar för det redan när barnet är litet kommer du under årens lopp få många tillfällen att lära känna ditt barn där vid matbordet.